Jonas Rasmussen - Månedens oversetter i september

Hvordan begynte du å oversette norsk litteratur?

Jag hade jobbat som översättare från danska i några år när en bekant på förlaget Placebo Press frågade mig om jag också kunde översätta från norska. Jag sade först nej, men när jag fick läsa boken (Kvernelands Munch) blev jag så förtjust och imponerad att jag tänkte att det skulle vara en ära att få jobba med den och att jag ändå kunde göra ett seriöst försök.

Men en mycket viktig sak vill jag slå fast redan här: Mina föräldrar är från Danmark, så jag har “fått” danskan den vägen. Norska är jag verkligen ingen expert på! Jag har stor respekt och förståelse för – och är plågsamt medveten om – att norska och danska inte är samma språk. Förvisso är de mycket mer likartade än svenskan och danskan, men jag vet att jag löper stor risk att gå i många fällor i norskan. Och när jag väl översätter från norska går jag liksom emot mig själv och mina principer. Jag tycker nämligen att det är högst beklagligt när svenska förlag anlitar väletablerade och uppburna svenska författare (missförstå mig rätt nu: jag tillhör inte de kända, uppburna svenska författarna) som översättare från danska och norska bara för att “du skriver ju så bra, och danska och norska förstår du ju som svensk”. Förlagen gör det naturligtvis för att kunna sälja fler böcker på att det är en känd svensk som har översatt. Jag har stött på så många halvdåliga översättningar från danska där väletablerade svenska författare/poeter har översatt i tron om att svenska och danska är väldigt lika. Det kan handla om meningsbyggnad som låter konstlad och “dansk” och rena ordförståelsemissar. En “Mælkebøtte” är t.ex. inte en mjölkbytta(!); det är skillnad på en “siffra” och ett “tal” både i svenskan och danskan; och väldigt ofta bör danskans “er” översättas med “finns”, inte “är”; och lika ofta bör “vil” inte översättas till “vill” utan “ska” eller “kommer att” för att det ska låta svenskt. Jag upplever det som att kända författare som får översättaruppdrag inte tar arbetet lika seriöst som professionella översättare, utan helt enkelt är lite lata och bekväma av sig. Deras identitet ligger inte i översättarrollen, utan i författarrollen. Möjligen har också de svenska förlagsredaktörerna för stor respekt för kända författare, så de inte törs föreslå korrigeringar i en medioker översättning. Själv identifierar jag mig definitivt som översättare – det är min profession, min primära yrkesroll. Mitt eget författarskap är liksom bara en bonus.

Med det sagt: Min poäng här är att jag är livrädd när jag översätter från norska! Det som gör att jag ändå ibland tar mig friheten (/tar risken) är att jag alltid har ett tätt samarbete med de författare jag översätter – ställer massor av (idiotiska, frustrerande, överflödiga) frågor under arbetets gång. Därutöver krävs det också att jag själv är djupt fascinerad av det norska originalet. Det måste vara en bok som jag inte kan låta bli att blanda mitt språk med!

Du er jo selv forfatter. Hva er det beste fra de to verdenene dine; altså hva liker du best å være oversetter kontra ved å være forfatter?
Og hva er det mest utfordrende ved å ha to ulike «hatter»?
Oj, det här är så svårt att svara på. Jag tycker ju egentligen inte om att skriva. Eller … jag diskuterade nyligen om det är “roligt” att översätta och skriva med några bekanta. Och jag vill bestämt hävda att “roligt” är det inte. Det kan dock vara väldigt fascinerande, kreativt utmanande, inspirerande, lärorikt och därmed oerhört tillfredsställande. Det hör här också till saken att jag faktiskt väldigt sällan gör ett översättaruppdrag på beställning åt ett svenskt förlag. I regel är det jag som har letat upp ett författarskap eller ett enskilt verk som jag bara inte kan låta bli att processa genom min kropp, min hjärna, mitt språk. Ofta handlar det om stilistiskt utmanande, formmässigt intrikata eller konceptuellt skapade verk som jag förälskar mig i. Och det är också sådant jag själv skriver, vare sig jag tycker om det eller ej. Jag är nog mer intresserad av språket som sådant än av karaktärerna i böckerna, och därför blir det oftast poesi jag jobbar med. Och det här har med mitt eget problem med språket att göra. Som ung hade jag läs- och skrivsvårigheter, och när språket jävlades med mig kände jag att jag måste jävlas tillbaka. Numera kan jag bli helt upphetsad och ägna dagar åt att t.ex. försöka få till rytm och assonanser i en versrad så att den harmonierar med originalet … om det nu finns något original att utgå ifrån.
Det finns ju också teorier om att även skrivandet (av lyrik) är en form av översättande. Tomas Tranströmer är en av dem som har fört fram tanken om att en originaldikt i sig är en översättning av “det där” som vill uttryckas. Själv har jag skrivit en roman, några diktsamlingar och några små, korta konceptuella saker. Ibland skriver jag under pseudonym, för jag vill att hela verket ska hålla ihop i en solid enhet. Ibland passar det då bättre om “författaren” är t.ex. en dansk litteraturprofessor eller en ung kvinna.
De där “hattarna” är alltså inte så olika för mig. Jag översätter i regel sådant som jag hemskt gärna själv skulle vilja ha skrivit, och även översättandet är en mycket kreativ och krävande process. Jag har en tanke om att vi alla går omkring och översätter – hela tiden – utan att vi vet om det, helt enkelt för att göra världen begriplig för oss. Det kan vara kroppsspråk eller ironi eller vad som helst som vi “översätter” till ett “språk” som vi själva förstår. Det är ju människans lott (/förbannelse?) att inte kunna stå ut med att något saknar mening. Vi tolkar t.o.m. in föreställande bilder och figurer i molnen på himlen … som om det måste finnas någon mening, något budskap i dem.

Så jag tycker egentligen inte det är vanskligt eller utmanande att ha dessa två “hattar”, istället är jag helt övertygad om att det finns en mycket fördelaktig växelverkan mellan översättar- och författarrollen – att de befruktar varandra.

Du har som forfatter også selv blitt oversatt. Hvordan opplevede du det å «sitte på den andre siden av bordet» i en slik prosess?
Att få mitt språk processat genom någon annans; att någon vill ta in min poesi i sig och göra den till sin, så till den grad att den kan komma ut på ett annat språk, det är en fantastisk upplevelse som jag är oerhört tacksam över att jag har fått uppleva. Jag vet ju alltför väl vad som krävs av översättaren för att det ska bli riktigt bra. Det har också varit väldigt lärorikt (och smått häpnadsväckande) att få syn på mitt eget språk, mina egna “ticks” och egenheter, först när en översättare sätter fingret på vad eller hur jag faktiskt har formulerat mig. Och så går det ju inte att komma ifrån att de där oerhört djuplodande och detaljspecifika samtalen kring ens egen text är väldigt stimulerande, och en bekräftande egotrip utan dess like.

Har du en spesiell norsk bok som står ditt hjerte nær? I så fall, hvorfor er den spesiell for deg?
Här kommer vi då till det pinsamma faktum att jag är väldigt dåligt insatt i norsk litteratur. Jag beklagar och önskar att jag hade mer tid till att fördjupa mig, men det är tillräckligt tidskrävande att försöka hålla sig uppdaterad om vad som sker bara i den danska samtida lyriken, vilket är mitt specialområde. Förutom dem jag har översatt från norska har jag läst några böcker av Hanne Ørstavik på originalspråk, samt några poeter, såsom Terje Dragseth och Cecilie Løveid. Faktum är att jag har en provöversättning i datorn av Dragseths diktsamling Jeg skriver språket, men det är inget svenskt förlag som har tänt på idén ännu. Och norska Hilde Susan Jægtnes har förresten också översatt en av mina diktsamlingar, Ur mörkret över axeln (under pseudonymen Sara Sum Jensson), till norska, men den har heller inte hittat något norskt förlag ännu. Sedan har jag läst lite norska böcker översatta till svenska också förstås, nu senast Tor Ulvens Gravgåvor (Flo Förlag, 2020) som jag blev väldigt förtjust i, både stilistiskt och formmässigt.

Din oversetterkollega Jean-Baptiste Coursaud sendte stafettpinnen videre til deg, og han vil gjerne vite:
Gjør det en stor forskjell for deg å oversette fra norsk, særdeles når du jobber med Mona (Høvring) som jo har et språk som er helt annerledes, verken bokmål eller nynorsk, men noe imellom? Eller er det lettere for deg å oversette henne, selv om du aldri har jobbet med det norske, fordi Mona også er poet akkurat som deg?
Den stora skillnaden i att översätta från norska handlar om min skräck för att begå misstag. Även när jag översätter från danska ifrågasätter jag mig ideligen och dubbelkollar mängder av ord, synonymer och uttryck med ordböcker och med författaren, trots att jag egentligen vet vad de betyder. Och när det gäller norskan måste jag vara ännu mer försiktig och ödmjuk inför mina begränsningar. Att ideligen tvivla på sig själv är extremt slitsamt!

Jo, jag kan ju se att Høvring skriver på en form av “dialekt”, men återigen (pinsamt nog) har jag läst alldeles för lite norska för att kunna utröna exakt vad som är så speciellt med hennes språk. Hon stavar vissa ord lite annorlunda, har annorlunda böjningar och ändelser på vissa ord och vissa meningsbyggnader känns möjligen lite “tillskruvade”. Men i det här fallet tror jag det snarare har varit lyckosamt att jag är novis, för att översätta dialekter är ju ett ständigt gissel. Man kan ju inte bara överföra en dialekt i en Västnorsk landsby till en svensk dialekt från t.ex. någon enslig by i Norrland. Och det som jag tycker är så fascinerande med just För att Venus passerade en alpviol den dagen jag föddes är (förutom den geniala titeln!) hennes helt unika berättarton. Att hon kan skriva t.ex. “Och vad heter jag? Jag heter Ella. Jag heter Ella och mina ögon är nästan gröna.” Det låter ju så banalt och juvenilt formulerat, och det där nästan-fiktionsbrottet i tilltalet gör mig helt mållös. Jag förstår fortfarande inte hur hon gör och jag kan fortfarande inte sätta fingret på det, trots att jag har jobbat och jobbat på hela boken.

Det där med att både Høvring och jag skriver poesi kanske det ligger någonting i. Jag känner ju av hennes fingertoppskänsla för både språkets detaljer och storstrukturen/formen. Høvring och jag har förstås också kommunicerat en hel del under översättningsprocessen, och även där har hennes sinne för detaljer varit framträdande. Sedan går det inte att bortse ifrån att Høvring har en makalös utstrålning, och den återspeglas liksom i hennes text, tycker jag. Första gången jag såg henne satt jag i publiken under ett scensamtal i Köpenhamn i samband med att boken skulle utkomma på danska, och jag blev ärligt talat helt tagen av både vad hon sade och hur hon sade det – både form och innehåll även där, liksom.

Er det noen norsk bok som enda ikke er oversatt til svensk, som du lengter etter å få oversette?
Det skulle vara samtida poesi då. Jag väntar på en bokleverans av Høvrings partner Rune Christiansen, vilken jag har stora förhoppningar om och ser mycket fram emot att få läsa. Och så Dragseths Jeg skriver språket förstås, som jag ju redan har påbörjat. Och när jag tänker efter känns det som att jag kanske också borde undersöka om det finns mer höglitterära saker av Tor Ulven att försöka översätta …

Hva skiller en god oversettelse fra en fremragende?
Jag rycks ut ur fiktionen eller diktvärlden när jag läser och plötsligt känner att: den här texten är översatt. Det kan handla om så lite som ett ord som skaver misstänkt eller en satsbyggnad som inte känns helt naturlig på målspråket, eller som blir ett stilbrott i förhållande till omgivande text. Jag är personligen ganska känslig för just stilvalörer. Det handlar ju också om vilken strategi man väljer som översättare – vill man föra målspråkets läsare till texten eller texten till läsaren? När jag nyligen har nyöversatt några texter av H. C. Andersen har jag naturligtvis tvingats modernisera språket och försökt föra texten till dagens svenska läsare, men när jag översätter samtida lyrik förväntar sig ju läsaren något annat och jag kan därför tillåta mig att försöka uppmuntra läsaren att anstränga sig lite och istället närma sig texten.

Men … det här är svårt! Originalförfattaren kan ju medvetet ha valt att vissa passager eller formuleringar ska skorra och kännas konstlade, och då måste man ju försöka överföra detta till översättningen. Men om det då skorrar och skaver på ett sätt som får originalspråket att lysa igenom tycker jag det är problematiskt – det ska liksom “skorra på svenska” (i mitt fall). Ett exempel: För bara några månader sedan slog jag, av en händelse, på bilradion och hamnade mitt i en uppläsning ur en roman. Jag visste inte vilken bok det var eller vem som skrivit den. Men det tog bara två minuter innan jag sade till mig själv: Den här boken är helt säkert översatt från danska – möjligen norska. Det visade sig att jag känner den danska författaren, och helt ärligt tycker jag synd om hen. Boken är utgiven på ett stort svenskt förlag med en väletablerad svensk författare (och översättare) som översättare. Det gör mig väldigt ledsen när det blir så, även om den stora massan av svenska läsare (/lyssnare i det här specifika fallet) förmodligen inte noterar bristerna i översättningen. Jag tycker faktiskt att det är respektlöst och nonchalant mot originalet och författaren. Men, till översättarens försvar – utan att avslöja för mycket, bör nämnas att jag vet att författaren (efter att ha jobbat med hen gällande översättning av en kort essäistisk text) är väldigt bestämd om att översättningen, även om det låter konstigt på målspråket, ska vara så lik originalet som möjligt, och att den nämnda romanen faktiskt har en utpräglat “nordisk kontext”. Så kanske bör jag egentligen se med lite mildare blick på glidningen mellan de skandinaviska språken i just det här fallet.

Hvordan ser en vanlig arbeidsdag ut? Hvor oversetter du, omtrent hvor mange timer og når på døgnet?
Det finns liksom ingen “vanlig arbetsdag” i den bemärkelsen, inga direkta rutiner. Om jag har barnen ser dagen ut på ett sätt, har jag det inte blir tiderna förstås mer flexibla. Men, nej, jag jobbar t.ex. inte (med översättning) på nätterna. Under en period hade jag ett kontor, men när min fru och jag flyttade isär (vi delar på två lägenheter så att barnen kan bo kvar i den stora) blev det istället två hemmakontor. Jag brukar säga att jag mest ”leker kontor”, för det är så ofantligt mycket tid som går åt till att: etablera och hålla kontakter, hålla sig uppdaterad om intressanta utgivningar och arrangemang, läsa en artikel här och en recension där, svara på de där mailen, kolla upp de där källorna, be ett förlag eller en författare skicka den där boken, tillsammans med allt det övriga praktiska i att vara egenföretagare: betala räkningar, bokföra etc. Under en tvåårsperiod satt jag också i styrelsen för Översättarsektionen i Sveriges Författarförbund. Och så håller jag ibland föreläsningar, som ju ska förberedas, och ordnar ibland vissa litteraturarrangemang, vilket även det tenderar att uppta mycket tid. Dessutom är jag inblandad i det lilla svenska bokförlaget Trombone, och i perioder tar även det en del tid – manusläsning, korrekturläsning, formgivning, hemsideuppdateringar etc.

Därutöver tränar jag ganska mycket (ja, på ”arbetstid”), och så ska man ju åka och storhandla, och så måste man ju tömma diskmaskinen och sortera tvätten och … Men att ha arbetsplatsen i hemmet fungerar bra för mig eftersom jag är tämligen pliktstyrd och disciplinerad.

Men … Den här ”kontorsleken” beror mycket på mitt arbetssätt: Jag gör som sagt nästan aldrig översättningsuppdrag åt svenska förlag. Jag letar istället själv upp böcker att översätta och gör i regel en provöversättning för att därefter försöka hitta ett svenskt förlag till boken. Ibland går det snabbt från provöversättning till svensk tryckt bok och ibland tar det 5–6 år (eller mer). Men kvalitet måste få ta tid! Och hittills fungerar faktiskt det här arbetssättet – ja, t.o.m. ekonomiskt – men enbart tack vare generösa stipendier från både danska Kunstfonden och svenska Författarfonden!

Hur många timmar per dag jag översätter går inte att säga. Ibland går det veckor utan att jag översätter ett enda ord, och i perioder (som nu, när jag ska få in första råöversättningen av Peter Højrups Til stranden i datorn) jobbar jag kanske ca 5 timmar på vardagarna med just det. Mycket tid går som sagt åt annat som är mer “administrativt”, men också väldigt viktigt när man försöker introducera nya författarskap.

Hører du på musikk når du oversetter og i så fall hva?
Nej, det skulle aldrig gå. Jag är alldeles för fokuserad på och upptagen av stil, rytm, ton och melodi, både när jag översätter och när jag lyssnar på musik.

Vi håper du vil sende Månedens oversetter-stafettpinnen videre til en av dine kollegaer som også oversetter fra norsk. Hvem vil du sende den videre til – og hvilket spørsmål ønsker du å stille?
Jag skulle vilja fråga min canadensiske kollega Paul Russell Garrett:
När du och jag och flera andra översättarkollegor från övriga världen ses i Danmark, t.ex. i samband med bokmässan, brukar jag vara den ende svensken. Jag har förstått på flera av våra kollegor, som i regel översätter från både svenska, danska och norska till sitt specifika målspråk, att vissa tycker att det är något väldigt suspekt som jag sysslar med: översätter mellan två skandinaviska språk. Det verkar, hos vissa, finnas en uppfattning om att de skandinaviska språken är ungefär som olika dialekter av samma språk.

Jag vet ju att du lever i London ihop med en danska, och att du talar bra danska, men att du översätter främst från norska. Skulle du vilja formulera dina tankar om skillnaderna mellan de skandinaviska språken? Som skandinav tycker ju jag själv att det är betydande skillnader som kan bli till fatala misstag i översättnigssammanhang …

Les mer

Se mer om Jonas i Books from Norway og på hans egen hjemmeside.

Les flere intervjuer i NORLAs serie
Oversetterne er de viktigste aktørene vi har for å få norsk litteratur ut i verden. Deres arbeid er av helt avgjørende betydning, og for å kaste lys over dette arbeidet, startet vi i 2015 intervjuserien «Månedens oversetter».
Du finner alle intervjuene samlet her.